Abstinenssymptom

Jag vet inte om jag orkar skriva ett helt inlägg på svenska nu... Jag är så jävla utmattad, men vi kör. Det är redan halv tre på morgonen. Minna grannar slutar inte festa bredvid. Dessutom är jag kissnödig. Men jag mår bra. Jag har precis läst färdigt min blogg för första gången i... jag vet inte hur många år. Jag har för första gången insett hur duktig jag alltid varit! Jag kände mig stolt över mig själv. Sånt brukar inte hända så ofta.

Det är så varmt just nu, faktiskt. Himlen är redan klar, jag kommer tvingas hänga handduken på fönstret så att det blir tillräckligt mörkt för att somna. Men varför håller jag på att beskriva stunden, undrar du? För att jag brukade göra så förr i tiden, och jag har inte gjort det på många år, av någon anledning. Alltså, anledningen är ju Paulo. Jag var på väg någonstans, tills vi träffades. Sedan gick han iväg och sedan dess har jag tappat mig själv. Jag har förlorat mig själv i skam. Han tog med sig mitt självförtroende. Eller? Nej... det är jag som lämnade det med honom. Det var meningen, att inte låta mig glömma bort honom. Jag gjorde det med mig själv för att jag visste att fast han då absolut inte kunde stanna kvar mycket längre, ett tag senare skulle han komma tillbaka och då skulle vi leva en massa viktiga grejer tillsammans. Därför var det viktigt att jag inte glömde bort honom. Så blev det. Men nu är det dags att återhämta mig själv. Nu är det dags att fortsätta det som påbörjades för över 10 år sedan. Hur kommer det sig att jag dragit själv en massa vettiga slutsatser för elva år sedan som jag idag lär mig igen av visa utländska män? Hur kunde jag glömt allt detta? Lågt självförtroende, kanske? I alla fall, om inte jag var helt säker på mina slutsatser förut, nu är jag det.

Jag hade en mardröm inatt. Jag drömde att min familj försökte döda mig, som vanligt. Det är synd att jag har internaliserat en sådan dålig syn på mitt förflutna. Det ska inte vara så. Min mor var inte så ond mot mig. Eller? Livet i Brasilien var inte så dåligt. Eller? Jag ska sluta säga jag hatar Brasilien, det stämmer inte. Jag vill inte hata överhuvudtaget. Det behövs inte, och det är helt enkelt inte sant. Bara glömskan kan få mig att hata. Det ska jag inte tillåta! Det vore som att svika mig själv. Nej, det är inte för att göra sånt att jag finns här i den här världen.

Idag när jag vaknade var jag ledsen och rädd. Det kanske beror på abstinenssymptomen som jag pratade om förut... Gud, det var inte lätt, men inte verkligen så svårt som jag trodde. Allt ska bli bra, hur kunde det någonsin vara annorlunda?

Idag var jag också på en "watercolor workshop" som hölls av en rysk konstnär. Plötsligt befann jag mig under solen, nära havet, bland trevliga thailändska och ryska människor. I Sverige, förstås. Det var så härligt, och alla verkade gilla min målning. Det är ju alltid härligt att få komplimanger! Sedan tittade jag på båtarna som var i närheten och påminde mig om hur mycket jag älskar allt som kommer från havet. Båtarna får mig att drömma... Och dessutom fick jag provköra en elektrisk scooter. Det var så roligt, fast lite dyrt... meh, vem bryr sig? Det var ju värt det!

Till slut kom jag hem och snackade med ett par bra vänner. Bra killar som är så långt ifrån mig. Det är synd att mina bästa vänner inte är fysiskt nära mig. Men jag är glad över att jag får tillbringa de här dagarna ensam. Det var dags att återupptäcka mig själv. Det gör jag så småningom! Så mycket har hänt, min "krets" har vuxit så otroligt mycket. Nu gäller det att organisera allt, och att fortsätta bygga upp mitt "tro" som ska få det hela att hålla ihop. Det är det som saknades, men inte längre.

Tack, Vinny. Jag älskar dig. Livet är tufft men det är också så otroligt magiskt! Det har du alltid vetat, och det kommer du aldrig att glömma.

Just nu är jag fortfarande ganska slö. Abstinenssymptom, bara. Det ska gå över. Ha tro, Vinny, ha tro! HA TRO! Och sov gott :) Imorgon är en ny dag!

En överblick över hur jag ser på mitt liv i nuläget...

Min mammas far är son till en fattig rasifierad brasiliansk man och en kvinna vars föräldrar kom troligen från Portugal och som hade nordafrikanskt påbrå. Han hade säkert problem med hans far, och kanske på grund av det flyttade han till São Paulo i sin ungdom. Min mammas mor i sin tur är dotter till en invandrad rysk man från Litauen och en ungersk kvinna som var faktiskt född i Brasilien men vars föräldrar immigrerade från Jugoslavien pga krig. Min morfar började ett förhållande med min underårig mormor antagligen för att hon såg vit ut och på sätt och viss gav honom hoppet av att avlägsna sig från sina "rötter", som han avskydde. Han såg ju flera av sina syskon svälta ihjäl, så det är förståeligt. Men att han satte sig ihop med en minderårig kvinna och fått henne gravid är ju mer komplicerat att ursäkta... Men man vet ju inte vad han gick igenom i sitt ursprungsland. Hans ungdom var säkert väldigt svår. Men i alla fall, resultatet var att min mormor födde min mor då hon bara var 16, och då kunde hon ju inte vara en bra mamma till min mor. Min mor försumades av henne, men det är helt förstårbart. Min mormor var ett offer, bara en ung kvinna som manipulerades av den äldre mannen som var min morfar. Hur som helst...

Jag vet ingenting om min far.

Mina föräldrar blev kära i varandra då de fortfarande var studenter. Pga en bilolycka tappade min moders pojkvän sitt jobb och min mor nästan dog. Till följd av detta flyttade de närmare hans föräldrar, som kunde erbjuda dem lite stöd. De fick ett tomte av dem, och där byggde de upp ett hus, steg för steg. Min mor arbetade som dentist och han jobbade på ett bageri som ägdes av sin kusin. Han jobbade dag och natt, men fick relativt bra betalt. Då föddes jag, och alla var troligen mycket glada. Det var ingen lätt graviditet och min moder hade tidigare tappat ett barn. Det var säkert svårt för henne. Lite tid senare föddes min bror, som inte var planerad som jag, och som hade flera hälsoproblem. Alla trodde att han inte skulle överleva, men han gjorde det.

Något hände då med min mor, hon plötsligt var inte lycklig längre. Det var som om min bror var ett problem som förgiftade henne så småningon. Genom att se min mor olycklig började jag internalisera hennes ohälsosama beteende. Efter ett tag började jag visa tecken på att jag inte var som de andra pojkarna, jag var mer flickaktig, så att säga. Jag visste inget om min sexualitet, och det tog mig tid tills jag förstod var "problemet" med mig var för något. Då började min mor hata mig istället för min bror. Det var förvirrande. Hennes relation med hennes make också blev sämre och sämre, och nästan alla dagar hemma var stressiga. Jag kände mig ständigt hotad, var rädd för att mina föräldrar skulle döda eller överge mig. Jag har än idag mardrömmar om det. Vi tillbringrade det mesta av våra dagar hemma på att titta på tv, och bara på kanaler som min mor gillade. Vi fick aldrig välja något. Pga det blev jag mycket ångslig och blev tjock. Pga att jag var tjock blev jag mobbad i skolan i flera år. De känslorna som styrde mig var rädsla och skam. Med tiden blev jag riktigt deprimerad. Så växte jag upp.

Tills att jag träffade Paulo, som var en lite äldre pojke som verkade gilla mig ganska mycket. Vi blev sjukt kära i varandra. Men han hade problem med sitt identitet, han var mycket "macho" och konservativ, medans jag hade blivit rebellisk (det enda sättet jag hittade för att överleva hemma). Våra familjer var också emot vår relation. Det gick inte så bra  och i slutändan gjorde han slut med mig på ett mycket aggresivt sätt. Det försämrade min depression.

Men då hade jag tid att återhämta mig själv så mycket som möjligt. Jag mognade rejält under den tiden och blev mycket mer självständig. Jag lärde mig att ta mitt liv i mina egna händer. Först flyttade jag hemifrån då jag bara var 17, och då jag var 21 flyttade jag helt ensam till Frankrike. Jag visste inte riktigt var jag skulle göra i livet, jag ville bara att det skulle se helt annorlunda ut. Jag täkte bli portugisisklärare eller något liknande i Frankrike. 2015 plötsligt kontaktade Paulo mig igen på min födelsedag och vi satte oss ihop på nytt. Han flyttade till Frankrike och började bo med mig. Men han behandlade mig precis som han brukade göra förut, vilket återöppnade mina sår. Jag blev igen deprimerad, och försökte fylla hålet på olika sätt, utan framgång.

Sedan blev jag antagen till en master i antropologi, som fick mig att bli ganska påläst i politik och som tog mig till Mexiko. I Mexiko fick jag testa en massa knark, som var ett till försök att fixa min depression. Det funkare då och då, och för fösta gången kände jag att det fanns hopp. Men sedan dess, efter att jag flyttat tillbaka till Sverige, så blev jag mycket med deprimerad pga abstinenssymptom. Ensamheten och arbetslösheten spellde också sina roll. Pga det började jag knarka rejält, och min depression bara försämrades.

Emellertid hjäpte mig knarkandet att upptäcka min spiritualitet (nu har jag en aning om vad livet är för något) och att bli mer medveten om min kropp och mina relationer. Jag lärde mig att uppskatta mer naturen och mitt eget sällskap. Efter ett tag bestämde jag mig för att fixa min ställning, att våga mer vara mig själv, att meditera, att byta karriär till IT, alltså, att lära mig programmera, att bli av med döliga relation, osv. Till slut slutade jag knarka, började äta nyttigt och att ta min relation på mycket mer allvar. Jag bestämde mig också för att hjälpa min bror att flytta hit med sin fru och dotter. Jag har börjat lära dem engelska på internetsamtal. Det verkar funka bra. Jag ångrar inte mitt knarkande eftersom jag ser det som en viktig fas i mitt liv.

Paulo är nu i USA... Han har inte varit den bäste mannen hittils, men jag har hopp att så som jag anstränger mig för att bli en bättre människa varje dag, så gör han det också, och jag tvekar inte att vi kommer att förverkliga alla våra drömmar och att skaffa oss en vacker och lycklig familj här i Sverige. Vår kärlek är vår styrka, och att skörda dess frukter är vårt öde. Det är ett nytt kapitel som börjar för oss alla! Jag älskar mig själv och mitt liv i mitt vackra nya land och jag förlåter mig själv fullständigt för alla mina synder, samt alla som någon gång skadat mig. De har bara gjort mig starkare, till vem jag nu är!

Jag ser fram emot fortsättningen! 

Iki pasimatymo!

Take it like one of your big life lessons. Without pain there is no growth. Every crack in your soul expands it a little. And so on. You can comfort yourself with the fact that i will cry hard and miss you forever.

La dernière lettre

Cc, Hy ! Ça fait un bail... J'étais en train de jeter un dernier coup d'oeil sur mon profil Orkut, vu qu'il sera supprimé le 1er septembre, et... je suis tombé sur quelques uns de tes vieux témoignages, pour la plupart privés et ça m'a fait penser à toi. Et du coup je me suis rappelé que jeudi je pars très loin (att, je l'expliquerai plus tard), et aussi que probablement plus jamais je n'aurai l'occasion d’interagir avec toi, donc je me suis dit que ça ne ferait pas de mal de t'envoyer un petit dernier message.

Ça fait tellement longtemps que j'ai eu de tes nouvelles, je ne me rappelle même plus comment tu étais, ce que tu faisais, quels étaient tes plans. Toi aussi tu ne dois sûrement pas te rappeler des miens. Ils ont tellement changé ! J'aimerais te faire part d'eux xD Sans aucune raison logique, juste "parce que c'est comme ça". Bref, j'étais en lettres à l'USP à Sao Paulo, je m'éclatais, enfin, je faisais ce que je voulais, j’apprenais de nouvelles langues et tout, puis j'ai fait connaissance avec un mec, tout s'est très bien passé entre nous, on était tjr très stables et en paix ensemble. Michelle (le vrai nom de Milz, je sais pas si t'en es au courant '-') a fini par y déménager avec mon aide, ça a été dur, mais finalement ça a été. Mtn elle travaille dans une entreprise où elle est traitée telle qu'elle est et se fait respecter, et du coup elle s'est débarrassée des griffes de sa mère :s Et on a vécu comme ça plutôt bien, jusqu'à ce que je me vois accorder une bourse pour faire un échange en France (j'étais en lettres françaises à l'USP), et ça a été le rêve quoi. Après j'ai appris que je pourrais y retourner faire mes études en tant qu'élève régulier. J'y songeais déjà avant, j'étais très découragé de mon avenir comme prof de français à SP (duh x.x) et finalement je me suis décidé d'y aller poursuivre mes études coûte que coûte. Celui qui alors était mon copain était en principe d'accord pour m'accompagner, pour y aller lui aussi suivre une autre formation, et au bout d'un an, après bcp de préparations, de cours de français etc, il a décidé de ne pas quitter sa famille, et moi de ne pas laisser tomber mon rêve à cause de lui, car je voulais voir du monde et que SP n'était pas le bon endroit pour moi. Puis j'ai fait toutes les démarches bureaucratiques, vmt ça a été le parcours du combattant, mais c'est fait. Et je pars jeudi. Je ne compte pas revenir de sitôt, je ne sais même pas si un jour je reviendrai. J'ai envie de partir à l'aventure, tu vois ? Voir du monde. Je l'ai tjr voulu... Enfin bref, voilà, et même après si longtemps, je regarde derrière moi, sur ce long parcours, et je me rends compte que les fruits de ce qu'un jour a été notre relation se font tjr voir. Mon amitié avec Milz, les nombreuses expériences qui ont profondément façonné ma vision du monde, ma morale, mes rêves, mes buts dans la vie. Et même mes animaux de compagnie ! La lignée d'Isis (je me demande si tu t'en souviens tjr) a survécu jusqu'à nos jours ! Ses petits-enfants sont nés au début de cette année, tous sains et avec de bons maîtres. Elle est morte il y a bien longtemps, et je vois ces chatons et je me dis "tiens, ils n'existent auj que parce qu'un jour j'ai adopté leur grand-mère... moi et Hy, car sans lui je ne l'aurais même pas trouvée).

Et voilà... Je m'en vais, je ne sais pas quand ou si je reviendrai, je ne sais pas comment tout va se passer. Mon avion peut bel et bien s'écraser dans la mer, et il serait terrible pour mon esprit de disparaître comme ça sans au moins te prévenir que je pars. Et aussi que je me souviens de toi, fréquemment, que je crois que jamais je ne t’oublierai. J'avoue parfois me trouver en train de penser à toi et tu me manques, aussi bizarre que cela puisse paraître. Je ne sais même plus qui tu es, tu dois avoir bcp changé. Mais ça c'est pas forcément méchant. Je m'en vais, et je suis fier de tout ce que j'ai vécu ici, surtout de ce que j'ai vécu avec toi. Tu as un poids énorme dans ma vie, tu ne seras jamais n'importe qui pour moi. J'avais besoin de te le rappeler. Tu as l'air heureux, tu es déjà pratiquement marié, et ça m'apaise tellement... Je sais à quel point tu as souhaité cette vie. Bref, ce qu'il faut vraiment que tu gardes à l'esprit c'est que je pars et que je laisse bcp de monde que j'aime derrière moi. Et que tu est parmi eux.

Echec de l'envoi

Il y a plein de questions qui me trottent dans la tête en ce moment et qui du coup m'empêchent de trouver le sommeil. Je me demande d'abord pourquoi est-ce que tu as choisi d'apprendre à me connaître à ce point alors que tu sais que bientôt je ne serai plus là ? Tu n'as pas peur ? Moi, j'ai déjà tellement souffert à cause de celui qu'un jour j'ai appris à connaître et qui à un moment donné a dû s'en aller. Et en le disant comme ça je peux même donner l'impression qu'aujourd'hui cette affaire-là est close, mais à vrai dire son manque n'a jamais cessé de me châtier et je crains qu'il ne commence à empoisonner ce qu'il y a une semaine à peine est né entre nous. J'ai déjà aperçu des reflets de son image derrière le tien, et ça me terrifie. Ce n'est pas toi, c'est lui. Il n'a pas oublié ce que je lui dois et j'ai peur qu'il ne vienne le récupérer par ton biais... Je n'ai pas encore assez payé, j'avoue, je le mériterais bien. Bref... j'ai trop peur, pour nous deux. D'ailleurs, qu'est-ce qui te plaît chez-moi ? Penses-tu vraiment que je sois toujours ce que je semble être à tes yeux ? Ça se fait comment que quelqu'un comme toi me fasse confiance aussi vite et aussi aveuglement que ça ? Crois-tu vraiment que mon chaos soit toujours capable de chasser ton ennui sans pour autant que tu aies à subir des effets collatéraux ? Tu n'es ni bête ni naïf, tu dois y avoir déjà réfléchi. Finalement, dis-moi, qu'est-ce que tu attends de tout ça ? Je sais que tu attends quelque chose. Sache que je m'inquiète pour nous...

Un poignard comme cadeau

Voilà ce à quoi la vie m'a amené à croire : j'avais tout à fait raison. Ce bout de vie que nous avons partagé n'était point ordinaire et ma souffrance n'était pas injustifiable, loin de là ! J'ai eu également raison quand j'ai dit qu'il y a plusieurs manières d'aimer. Tenez, buvez de ma conclusion (momentanée) d'une seule gorgée : il y a des gens que nous apprenons à aimer à force de vivre ensemble ou de s'y investir et il y a des gens que nous sommes comme « nés en sachant aimer », tout simplement. Qu'il soit le hasard qui décide ça, qu'il soit une entité ou force supérieure à nous ou même nos instincts de procréation en fonction de nos taux hormonaux, peu importe. Quoi qu'il en soit un chose est sûre : nous sommes tous soumis à « sa » volonté.

Bref, à quoi bon se battre contre ce qui est hors de sa portée ? Après toutes ces années sans trêve, cette fois-ci je me rends. J'invite le vampire à entrer et je lui offre à boire.

Ça y est !

Cette année j'ai réalisé un rêve. Plus que ça, j'ai franchi une ligne qui séparait la vie que j'avais toujours vécue de celle que je vis à présent. Partir en étranger a toujours été un sujet d'extrême importance pour moi. Une énorme somme de tout ce que je faisais visait à atteindre cet objectif. Soit par intérêt linguistique, soit par vanité, soit par curiosité, ce désir a toujours habité mes envies les plus intimes, et maintenant il a été rassasié. Quel bonheur !

Je suis en France... Jamais, même dans mes plus beaux rêves, je n'avais imaginé que ça se passerait comme ça. Qu'à l'âge de vingt ans, par mes propres moyens, je serais accepté à participer à un programme d'échange d'un mois, et que je passerai une semaine à Paris et puis trois semaines chez un étudiant français de portugais, à Rouen. Jamais je n'aurais songé que je recevrais autant d'éloges par rapport à mon français, que les français seraient aussi amicaux (et parfois même, très aimables !) envers moi et que je réussirais à me débrouiller aussi aisément. Que je rencontrerais mon ami anglais et mon amie lilloise en Angleterre et qu'on se baladerais ensembles à Londres. Que la neige serait si belle et le froid si supportable... Ah, que je suis reconnaissant !

Pourtant, je ne cesse pas de penser à mes parents, à mon frère et à mes amis... J'aimerais tellement pouvoir partager toutes ces joies avec eux. Ne les avoir qu'à moi me fait me sentir un peu égoïste. Ils n'ont jamais pu vivre une expérience pareille... J'espère un jour pouvoir leur rendre toute la joie que j'ai ressentie en double.

Eh bien, grâce à ce voyage, mes objectifs ont changé. Mes priorités seront de revenir le plus vite possible faire une licence en Langues Étrangères Appliquées en France avec mon petit-ami, et ainsi conquérir une vie plus pleine, sûre et intéressante et aussi faire en sorte que ça devienne abordable pour mes parents de me visiter, de voyager partout en Europe et d'être plus fiers de moi.

Merci la vie, merci Dieu, merci de m'aimer, merci de croire en moi, de me comprendre... je vous aime moi aussi !