Min mammas far är son till en fattig rasifierad brasiliansk man och en kvinna vars föräldrar kom troligen från Portugal och som hade nordafrikanskt påbrå. Han hade säkert problem med hans far, och kanske på grund av det flyttade han till São Paulo i sin ungdom. Min mammas mor i sin tur är dotter till en invandrad rysk man från Litauen och en ungersk kvinna som var faktiskt född i Brasilien men vars föräldrar immigrerade från Jugoslavien pga krig. Min morfar började ett förhållande med min underårig mormor antagligen för att hon såg vit ut och på sätt och viss gav honom hoppet av att avlägsna sig från sina "rötter", som han avskydde. Han såg ju flera av sina syskon svälta ihjäl, så det är förståeligt. Men att han satte sig ihop med en minderårig kvinna och fått henne gravid är ju mer komplicerat att ursäkta... Men man vet ju inte vad han gick igenom i sitt ursprungsland. Hans ungdom var säkert väldigt svår. Men i alla fall, resultatet var att min mormor födde min mor då hon bara var 16, och då kunde hon ju inte vara en bra mamma till min mor. Min mor försumades av henne, men det är helt förstårbart. Min mormor var ett offer, bara en ung kvinna som manipulerades av den äldre mannen som var min morfar. Hur som helst...
Jag vet ingenting om min far.
Mina föräldrar blev kära i varandra då de fortfarande var studenter. Pga en bilolycka tappade min moders pojkvän sitt jobb och min mor nästan dog. Till följd av detta flyttade de närmare hans föräldrar, som kunde erbjuda dem lite stöd. De fick ett tomte av dem, och där byggde de upp ett hus, steg för steg. Min mor arbetade som dentist och han jobbade på ett bageri som ägdes av sin kusin. Han jobbade dag och natt, men fick relativt bra betalt. Då föddes jag, och alla var troligen mycket glada. Det var ingen lätt graviditet och min moder hade tidigare tappat ett barn. Det var säkert svårt för henne. Lite tid senare föddes min bror, som inte var planerad som jag, och som hade flera hälsoproblem. Alla trodde att han inte skulle överleva, men han gjorde det.
Något hände då med min mor, hon plötsligt var inte lycklig längre. Det var som om min bror var ett problem som förgiftade henne så småningon. Genom att se min mor olycklig började jag internalisera hennes ohälsosama beteende. Efter ett tag började jag visa tecken på att jag inte var som de andra pojkarna, jag var mer flickaktig, så att säga. Jag visste inget om min sexualitet, och det tog mig tid tills jag förstod var "problemet" med mig var för något. Då började min mor hata mig istället för min bror. Det var förvirrande. Hennes relation med hennes make också blev sämre och sämre, och nästan alla dagar hemma var stressiga. Jag kände mig ständigt hotad, var rädd för att mina föräldrar skulle döda eller överge mig. Jag har än idag mardrömmar om det. Vi tillbringrade det mesta av våra dagar hemma på att titta på tv, och bara på kanaler som min mor gillade. Vi fick aldrig välja något. Pga det blev jag mycket ångslig och blev tjock. Pga att jag var tjock blev jag mobbad i skolan i flera år. De känslorna som styrde mig var rädsla och skam. Med tiden blev jag riktigt deprimerad. Så växte jag upp.
Tills att jag träffade Paulo, som var en lite äldre pojke som verkade gilla mig ganska mycket. Vi blev sjukt kära i varandra. Men han hade problem med sitt identitet, han var mycket "macho" och konservativ, medans jag hade blivit rebellisk (det enda sättet jag hittade för att överleva hemma). Våra familjer var också emot vår relation. Det gick inte så bra och i slutändan gjorde han slut med mig på ett mycket aggresivt sätt. Det försämrade min depression.
Men då hade jag tid att återhämta mig själv så mycket som möjligt. Jag mognade rejält under den tiden och blev mycket mer självständig. Jag lärde mig att ta mitt liv i mina egna händer. Först flyttade jag hemifrån då jag bara var 17, och då jag var 21 flyttade jag helt ensam till Frankrike. Jag visste inte riktigt var jag skulle göra i livet, jag ville bara att det skulle se helt annorlunda ut. Jag täkte bli portugisisklärare eller något liknande i Frankrike. 2015 plötsligt kontaktade Paulo mig igen på min födelsedag och vi satte oss ihop på nytt. Han flyttade till Frankrike och började bo med mig. Men han behandlade mig precis som han brukade göra förut, vilket återöppnade mina sår. Jag blev igen deprimerad, och försökte fylla hålet på olika sätt, utan framgång.
Sedan blev jag antagen till en master i antropologi, som fick mig att bli ganska påläst i politik och som tog mig till Mexiko. I Mexiko fick jag testa en massa knark, som var ett till försök att fixa min depression. Det funkare då och då, och för fösta gången kände jag att det fanns hopp. Men sedan dess, efter att jag flyttat tillbaka till Sverige, så blev jag mycket med deprimerad pga abstinenssymptom. Ensamheten och arbetslösheten spellde också sina roll. Pga det började jag knarka rejält, och min depression bara försämrades.
Emellertid hjäpte mig knarkandet att upptäcka min spiritualitet (nu har jag en aning om vad livet är för något) och att bli mer medveten om min kropp och mina relationer. Jag lärde mig att uppskatta mer naturen och mitt eget sällskap. Efter ett tag bestämde jag mig för att fixa min ställning, att våga mer vara mig själv, att meditera, att byta karriär till IT, alltså, att lära mig programmera, att bli av med döliga relation, osv. Till slut slutade jag knarka, började äta nyttigt och att ta min relation på mycket mer allvar. Jag bestämde mig också för att hjälpa min bror att flytta hit med sin fru och dotter. Jag har börjat lära dem engelska på internetsamtal. Det verkar funka bra. Jag ångrar inte mitt knarkande eftersom jag ser det som en viktig fas i mitt liv.
Paulo är nu i USA... Han har inte varit den bäste mannen hittils, men jag har hopp att så som jag anstränger mig för att bli en bättre människa varje dag, så gör han det också, och jag tvekar inte att vi kommer att förverkliga alla våra drömmar och att skaffa oss en vacker och lycklig familj här i Sverige. Vår kärlek är vår styrka, och att skörda dess frukter är vårt öde. Det är ett nytt kapitel som börjar för oss alla! Jag älskar mig själv och mitt liv i mitt vackra nya land och jag förlåter mig själv fullständigt för alla mina synder, samt alla som någon gång skadat mig. De har bara gjort mig starkare, till vem jag nu är!
Jag ser fram emot fortsättningen!
Nenhum comentário:
Postar um comentário