Jag vet inte om jag orkar skriva ett helt inlägg på svenska nu... Jag är så jävla utmattad, men vi kör. Det är redan halv tre på morgonen. Minna grannar slutar inte festa bredvid. Dessutom är jag kissnödig. Men jag mår bra. Jag har precis läst färdigt min blogg för första gången i... jag vet inte hur många år. Jag har för första gången insett hur duktig jag alltid varit! Jag kände mig stolt över mig själv. Sånt brukar inte hända så ofta.
Det är så varmt just nu, faktiskt. Himlen är redan klar, jag kommer tvingas hänga handduken på fönstret så att det blir tillräckligt mörkt för att somna. Men varför håller jag på att beskriva stunden, undrar du? För att jag brukade göra så förr i tiden, och jag har inte gjort det på många år, av någon anledning. Alltså, anledningen är ju Paulo. Jag var på väg någonstans, tills vi träffades. Sedan gick han iväg och sedan dess har jag tappat mig själv. Jag har förlorat mig själv i skam. Han tog med sig mitt självförtroende. Eller? Nej... det är jag som lämnade det med honom. Det var meningen, att inte låta mig glömma bort honom. Jag gjorde det med mig själv för att jag visste att fast han då absolut inte kunde stanna kvar mycket längre, ett tag senare skulle han komma tillbaka och då skulle vi leva en massa viktiga grejer tillsammans. Därför var det viktigt att jag inte glömde bort honom. Så blev det. Men nu är det dags att återhämta mig själv. Nu är det dags att fortsätta det som påbörjades för över 10 år sedan. Hur kommer det sig att jag dragit själv en massa vettiga slutsatser för elva år sedan som jag idag lär mig igen av visa utländska män? Hur kunde jag glömt allt detta? Lågt självförtroende, kanske? I alla fall, om inte jag var helt säker på mina slutsatser förut, nu är jag det.
Jag hade en mardröm inatt. Jag drömde att min familj försökte döda mig, som vanligt. Det är synd att jag har internaliserat en sådan dålig syn på mitt förflutna. Det ska inte vara så. Min mor var inte så ond mot mig. Eller? Livet i Brasilien var inte så dåligt. Eller? Jag ska sluta säga jag hatar Brasilien, det stämmer inte. Jag vill inte hata överhuvudtaget. Det behövs inte, och det är helt enkelt inte sant. Bara glömskan kan få mig att hata. Det ska jag inte tillåta! Det vore som att svika mig själv. Nej, det är inte för att göra sånt att jag finns här i den här världen.
Idag när jag vaknade var jag ledsen och rädd. Det kanske beror på abstinenssymptomen som jag pratade om förut... Gud, det var inte lätt, men inte verkligen så svårt som jag trodde. Allt ska bli bra, hur kunde det någonsin vara annorlunda?
Idag var jag också på en "watercolor workshop" som hölls av en rysk konstnär. Plötsligt befann jag mig under solen, nära havet, bland trevliga thailändska och ryska människor. I Sverige, förstås. Det var så härligt, och alla verkade gilla min målning. Det är ju alltid härligt att få komplimanger! Sedan tittade jag på båtarna som var i närheten och påminde mig om hur mycket jag älskar allt som kommer från havet. Båtarna får mig att drömma... Och dessutom fick jag provköra en elektrisk scooter. Det var så roligt, fast lite dyrt... meh, vem bryr sig? Det var ju värt det!
Till slut kom jag hem och snackade med ett par bra vänner. Bra killar som är så långt ifrån mig. Det är synd att mina bästa vänner inte är fysiskt nära mig. Men jag är glad över att jag får tillbringa de här dagarna ensam. Det var dags att återupptäcka mig själv. Det gör jag så småningom! Så mycket har hänt, min "krets" har vuxit så otroligt mycket. Nu gäller det att organisera allt, och att fortsätta bygga upp mitt "tro" som ska få det hela att hålla ihop. Det är det som saknades, men inte längre.
Tack, Vinny. Jag älskar dig. Livet är tufft men det är också så otroligt magiskt! Det har du alltid vetat, och det kommer du aldrig att glömma.
Just nu är jag fortfarande ganska slö. Abstinenssymptom, bara. Det ska gå över. Ha tro, Vinny, ha tro! HA TRO! Och sov gott :) Imorgon är en ny dag!
Det är så varmt just nu, faktiskt. Himlen är redan klar, jag kommer tvingas hänga handduken på fönstret så att det blir tillräckligt mörkt för att somna. Men varför håller jag på att beskriva stunden, undrar du? För att jag brukade göra så förr i tiden, och jag har inte gjort det på många år, av någon anledning. Alltså, anledningen är ju Paulo. Jag var på väg någonstans, tills vi träffades. Sedan gick han iväg och sedan dess har jag tappat mig själv. Jag har förlorat mig själv i skam. Han tog med sig mitt självförtroende. Eller? Nej... det är jag som lämnade det med honom. Det var meningen, att inte låta mig glömma bort honom. Jag gjorde det med mig själv för att jag visste att fast han då absolut inte kunde stanna kvar mycket längre, ett tag senare skulle han komma tillbaka och då skulle vi leva en massa viktiga grejer tillsammans. Därför var det viktigt att jag inte glömde bort honom. Så blev det. Men nu är det dags att återhämta mig själv. Nu är det dags att fortsätta det som påbörjades för över 10 år sedan. Hur kommer det sig att jag dragit själv en massa vettiga slutsatser för elva år sedan som jag idag lär mig igen av visa utländska män? Hur kunde jag glömt allt detta? Lågt självförtroende, kanske? I alla fall, om inte jag var helt säker på mina slutsatser förut, nu är jag det.
Jag hade en mardröm inatt. Jag drömde att min familj försökte döda mig, som vanligt. Det är synd att jag har internaliserat en sådan dålig syn på mitt förflutna. Det ska inte vara så. Min mor var inte så ond mot mig. Eller? Livet i Brasilien var inte så dåligt. Eller? Jag ska sluta säga jag hatar Brasilien, det stämmer inte. Jag vill inte hata överhuvudtaget. Det behövs inte, och det är helt enkelt inte sant. Bara glömskan kan få mig att hata. Det ska jag inte tillåta! Det vore som att svika mig själv. Nej, det är inte för att göra sånt att jag finns här i den här världen.
Idag när jag vaknade var jag ledsen och rädd. Det kanske beror på abstinenssymptomen som jag pratade om förut... Gud, det var inte lätt, men inte verkligen så svårt som jag trodde. Allt ska bli bra, hur kunde det någonsin vara annorlunda?
Idag var jag också på en "watercolor workshop" som hölls av en rysk konstnär. Plötsligt befann jag mig under solen, nära havet, bland trevliga thailändska och ryska människor. I Sverige, förstås. Det var så härligt, och alla verkade gilla min målning. Det är ju alltid härligt att få komplimanger! Sedan tittade jag på båtarna som var i närheten och påminde mig om hur mycket jag älskar allt som kommer från havet. Båtarna får mig att drömma... Och dessutom fick jag provköra en elektrisk scooter. Det var så roligt, fast lite dyrt... meh, vem bryr sig? Det var ju värt det!
Till slut kom jag hem och snackade med ett par bra vänner. Bra killar som är så långt ifrån mig. Det är synd att mina bästa vänner inte är fysiskt nära mig. Men jag är glad över att jag får tillbringa de här dagarna ensam. Det var dags att återupptäcka mig själv. Det gör jag så småningom! Så mycket har hänt, min "krets" har vuxit så otroligt mycket. Nu gäller det att organisera allt, och att fortsätta bygga upp mitt "tro" som ska få det hela att hålla ihop. Det är det som saknades, men inte längre.
Tack, Vinny. Jag älskar dig. Livet är tufft men det är också så otroligt magiskt! Det har du alltid vetat, och det kommer du aldrig att glömma.
Just nu är jag fortfarande ganska slö. Abstinenssymptom, bara. Det ska gå över. Ha tro, Vinny, ha tro! HA TRO! Och sov gott :) Imorgon är en ny dag!
Nenhum comentário:
Postar um comentário