Trois renards roux rongent trois fraises rouges

C'est l'histoire d'un garçon conçu par insémination artificielle avec donneur de sperme anonyme. Sa mère voulait absolument avoir un enfant de sang, mais son mari était infertile. Voilà la solution qu'elle y a trouvé, puisque l'adoption n'était pas pour elle une option. A ce qu'on dit son père biologique c'était un médecin.

A la fin on apprend que c'est le père adoptif qui l'aimait vraiment, et pas la mère biologique qui l'avait soit-disant voulu si fortement, car elle n'était qu'une perverse narcissique. Il le savait, mais il est quand même resté par amour à eux, à ses enfants du coeur. C'est une très belle histoire, en fait.

Sauf que pas tout à fait. Un peu plus tard on se rend compte que le pére adoptif a été en fait un lâche qui a frappé ses enfants plusieurs fois sans même savoir pourquoi. Sa maîtresse lui donnait des ordres et il les exécutait tous sans hésiter. Il ne l'a jamais regreté. C'est elle qu'il aimait, pas les enfants. Il n'était point leur père.

Tout ça a l'ait bien triste mais comme dans tout dans la vie, il y a aussi un côté positif. Grâce à cette expérience nous avons pu mieux comprendre certains méchanismes de la vie, de la psyché humaine et surtout le vrai sens de l'amour et de la liberté.

Sporavtrycket kom fram!

All truth is necessarely partial because non-partiality is by definition non-dual and therefore does not contain the distinction between truth and falsehood.

We are an expanding flow of perception. Experiences are the product of the fractioning of reality through perception. Reality is eternal, and when it's perceived from a fractioned, limited perception, then the illusion of time arises. All that is perceived fractionally manifests as experience, or as the perception of alternating contrasts. The speed of time is relative to the density of contrasts perceived in different segments of the scope of a limited perception. The more, the faster time appears to run at that segment. Contrasts are perceived passively and fractionally by the limited rante of our sensory organs, and are then attributed a meaning either by our ego, or by us, these flows of perception. The attribution of a meaning to a perceived contrasts results in an emotion, or patterns of experiences produced actively by our sensory organs, which roughly goes from pure bliss to suffering.

An unlimited perception does not contain the experience of suffering. Suffering is the product of the attribution of false meanings to perceived contrasts. False meanings are those that instead of integrating the perceived contrasts in the whole of existence, conceive them wrongly as separate entities. It's seeing them  not as an unique flow, but as unities. This generates further fracturing of perception and, therefore, suffering. Suffering in itself is perceived in contrast to happinness/bliss. Ending it is a matter of truly understanding that the difference between suffering and its absence is the same as falsehood and truth. It's always a matter of meaning attribution in relation to reality, which is unified. Of expanding perception instead of fracturing it into ever smaller pieces.

Meaning attribution can happen uncounsciously, according to a built-in algorithm that seeks to preserve our bodily integrity at all costs. It's the ego, as alluded earlier. As human societies get more and more complex, the ego, which has evolved to automatically attribute survival-oriented meanings in a context of a life as a hunger gatherer, starts resulting in very erroneous meaning associations that generate pain. This process can though be done counsciously too. What triggers this possibility is the fact that once the ego has accumulated so many false meanings that life becomes unbearble, the ego itself forces counsciousness to either awaken or, in much pain, abandon the body.

Only thoughts really hurt. And if they do, then it's because they are false. Don't believe in them. Look for another possible interpretation of whatever is going on until it feels good. Once it starts feeling good, then it means you've found a correct integrating perspective that you are supposed to have on it. Then you are in alignment. Then there is no suffering. There is integration of contrast, and with it the whole universe expands.

Abstinenssymptom

Jag vet inte om jag orkar skriva ett helt inlägg på svenska nu... Jag är så jävla utmattad, men vi kör. Det är redan halv tre på morgonen. Minna grannar slutar inte festa bredvid. Dessutom är jag kissnödig. Men jag mår bra. Jag har precis läst färdigt min blogg för första gången i... jag vet inte hur många år. Jag har för första gången insett hur duktig jag alltid varit! Jag kände mig stolt över mig själv. Sånt brukar inte hända så ofta.

Det är så varmt just nu, faktiskt. Himlen är redan klar, jag kommer tvingas hänga handduken på fönstret så att det blir tillräckligt mörkt för att somna. Men varför håller jag på att beskriva stunden, undrar du? För att jag brukade göra så förr i tiden, och jag har inte gjort det på många år, av någon anledning. Alltså, anledningen är ju Paulo. Jag var på väg någonstans, tills vi träffades. Sedan gick han iväg och sedan dess har jag tappat mig själv. Jag har förlorat mig själv i skam. Han tog med sig mitt självförtroende. Eller? Nej... det är jag som lämnade det med honom. Det var meningen, att inte låta mig glömma bort honom. Jag gjorde det med mig själv för att jag visste att fast han då absolut inte kunde stanna kvar mycket längre, ett tag senare skulle han komma tillbaka och då skulle vi leva en massa viktiga grejer tillsammans. Därför var det viktigt att jag inte glömde bort honom. Så blev det. Men nu är det dags att återhämta mig själv. Nu är det dags att fortsätta det som påbörjades för över 10 år sedan. Hur kommer det sig att jag dragit själv en massa vettiga slutsatser för elva år sedan som jag idag lär mig igen av visa utländska män? Hur kunde jag glömt allt detta? Lågt självförtroende, kanske? I alla fall, om inte jag var helt säker på mina slutsatser förut, nu är jag det.

Jag hade en mardröm inatt. Jag drömde att min familj försökte döda mig, som vanligt. Det är synd att jag har internaliserat en sådan dålig syn på mitt förflutna. Det ska inte vara så. Min mor var inte så ond mot mig. Eller? Livet i Brasilien var inte så dåligt. Eller? Jag ska sluta säga jag hatar Brasilien, det stämmer inte. Jag vill inte hata överhuvudtaget. Det behövs inte, och det är helt enkelt inte sant. Bara glömskan kan få mig att hata. Det ska jag inte tillåta! Det vore som att svika mig själv. Nej, det är inte för att göra sånt att jag finns här i den här världen.

Idag när jag vaknade var jag ledsen och rädd. Det kanske beror på abstinenssymptomen som jag pratade om förut... Gud, det var inte lätt, men inte verkligen så svårt som jag trodde. Allt ska bli bra, hur kunde det någonsin vara annorlunda?

Idag var jag också på en "watercolor workshop" som hölls av en rysk konstnär. Plötsligt befann jag mig under solen, nära havet, bland trevliga thailändska och ryska människor. I Sverige, förstås. Det var så härligt, och alla verkade gilla min målning. Det är ju alltid härligt att få komplimanger! Sedan tittade jag på båtarna som var i närheten och påminde mig om hur mycket jag älskar allt som kommer från havet. Båtarna får mig att drömma... Och dessutom fick jag provköra en elektrisk scooter. Det var så roligt, fast lite dyrt... meh, vem bryr sig? Det var ju värt det!

Till slut kom jag hem och snackade med ett par bra vänner. Bra killar som är så långt ifrån mig. Det är synd att mina bästa vänner inte är fysiskt nära mig. Men jag är glad över att jag får tillbringa de här dagarna ensam. Det var dags att återupptäcka mig själv. Det gör jag så småningom! Så mycket har hänt, min "krets" har vuxit så otroligt mycket. Nu gäller det att organisera allt, och att fortsätta bygga upp mitt "tro" som ska få det hela att hålla ihop. Det är det som saknades, men inte längre.

Tack, Vinny. Jag älskar dig. Livet är tufft men det är också så otroligt magiskt! Det har du alltid vetat, och det kommer du aldrig att glömma.

Just nu är jag fortfarande ganska slö. Abstinenssymptom, bara. Det ska gå över. Ha tro, Vinny, ha tro! HA TRO! Och sov gott :) Imorgon är en ny dag!

En överblick över hur jag ser på mitt liv i nuläget...

Min mammas far är son till en fattig rasifierad brasiliansk man och en kvinna vars föräldrar kom troligen från Portugal och som hade nordafrikanskt påbrå. Han hade säkert problem med hans far, och kanske på grund av det flyttade han till São Paulo i sin ungdom. Min mammas mor i sin tur är dotter till en invandrad rysk man från Litauen och en ungersk kvinna som var faktiskt född i Brasilien men vars föräldrar immigrerade från Jugoslavien pga krig. Min morfar började ett förhållande med min underårig mormor antagligen för att hon såg vit ut och på sätt och viss gav honom hoppet av att avlägsna sig från sina "rötter", som han avskydde. Han såg ju flera av sina syskon svälta ihjäl, så det är förståeligt. Men att han satte sig ihop med en minderårig kvinna och fått henne gravid är ju mer komplicerat att ursäkta... Men man vet ju inte vad han gick igenom i sitt ursprungsland. Hans ungdom var säkert väldigt svår. Men i alla fall, resultatet var att min mormor födde min mor då hon bara var 16, och då kunde hon ju inte vara en bra mamma till min mor. Min mor försumades av henne, men det är helt förstårbart. Min mormor var ett offer, bara en ung kvinna som manipulerades av den äldre mannen som var min morfar. Hur som helst...

Jag vet ingenting om min far.

Mina föräldrar blev kära i varandra då de fortfarande var studenter. Pga en bilolycka tappade min moders pojkvän sitt jobb och min mor nästan dog. Till följd av detta flyttade de närmare hans föräldrar, som kunde erbjuda dem lite stöd. De fick ett tomte av dem, och där byggde de upp ett hus, steg för steg. Min mor arbetade som dentist och han jobbade på ett bageri som ägdes av sin kusin. Han jobbade dag och natt, men fick relativt bra betalt. Då föddes jag, och alla var troligen mycket glada. Det var ingen lätt graviditet och min moder hade tidigare tappat ett barn. Det var säkert svårt för henne. Lite tid senare föddes min bror, som inte var planerad som jag, och som hade flera hälsoproblem. Alla trodde att han inte skulle överleva, men han gjorde det.

Något hände då med min mor, hon plötsligt var inte lycklig längre. Det var som om min bror var ett problem som förgiftade henne så småningon. Genom att se min mor olycklig började jag internalisera hennes ohälsosama beteende. Efter ett tag började jag visa tecken på att jag inte var som de andra pojkarna, jag var mer flickaktig, så att säga. Jag visste inget om min sexualitet, och det tog mig tid tills jag förstod var "problemet" med mig var för något. Då började min mor hata mig istället för min bror. Det var förvirrande. Hennes relation med hennes make också blev sämre och sämre, och nästan alla dagar hemma var stressiga. Jag kände mig ständigt hotad, var rädd för att mina föräldrar skulle döda eller överge mig. Jag har än idag mardrömmar om det. Vi tillbringrade det mesta av våra dagar hemma på att titta på tv, och bara på kanaler som min mor gillade. Vi fick aldrig välja något. Pga det blev jag mycket ångslig och blev tjock. Pga att jag var tjock blev jag mobbad i skolan i flera år. De känslorna som styrde mig var rädsla och skam. Med tiden blev jag riktigt deprimerad. Så växte jag upp.

Tills att jag träffade Paulo, som var en lite äldre pojke som verkade gilla mig ganska mycket. Vi blev sjukt kära i varandra. Men han hade problem med sitt identitet, han var mycket "macho" och konservativ, medans jag hade blivit rebellisk (det enda sättet jag hittade för att överleva hemma). Våra familjer var också emot vår relation. Det gick inte så bra  och i slutändan gjorde han slut med mig på ett mycket aggresivt sätt. Det försämrade min depression.

Men då hade jag tid att återhämta mig själv så mycket som möjligt. Jag mognade rejält under den tiden och blev mycket mer självständig. Jag lärde mig att ta mitt liv i mina egna händer. Först flyttade jag hemifrån då jag bara var 17, och då jag var 21 flyttade jag helt ensam till Frankrike. Jag visste inte riktigt var jag skulle göra i livet, jag ville bara att det skulle se helt annorlunda ut. Jag täkte bli portugisisklärare eller något liknande i Frankrike. 2015 plötsligt kontaktade Paulo mig igen på min födelsedag och vi satte oss ihop på nytt. Han flyttade till Frankrike och började bo med mig. Men han behandlade mig precis som han brukade göra förut, vilket återöppnade mina sår. Jag blev igen deprimerad, och försökte fylla hålet på olika sätt, utan framgång.

Sedan blev jag antagen till en master i antropologi, som fick mig att bli ganska påläst i politik och som tog mig till Mexiko. I Mexiko fick jag testa en massa knark, som var ett till försök att fixa min depression. Det funkare då och då, och för fösta gången kände jag att det fanns hopp. Men sedan dess, efter att jag flyttat tillbaka till Sverige, så blev jag mycket med deprimerad pga abstinenssymptom. Ensamheten och arbetslösheten spellde också sina roll. Pga det började jag knarka rejält, och min depression bara försämrades.

Emellertid hjäpte mig knarkandet att upptäcka min spiritualitet (nu har jag en aning om vad livet är för något) och att bli mer medveten om min kropp och mina relationer. Jag lärde mig att uppskatta mer naturen och mitt eget sällskap. Efter ett tag bestämde jag mig för att fixa min ställning, att våga mer vara mig själv, att meditera, att byta karriär till IT, alltså, att lära mig programmera, att bli av med döliga relation, osv. Till slut slutade jag knarka, började äta nyttigt och att ta min relation på mycket mer allvar. Jag bestämde mig också för att hjälpa min bror att flytta hit med sin fru och dotter. Jag har börjat lära dem engelska på internetsamtal. Det verkar funka bra. Jag ångrar inte mitt knarkande eftersom jag ser det som en viktig fas i mitt liv.

Paulo är nu i USA... Han har inte varit den bäste mannen hittils, men jag har hopp att så som jag anstränger mig för att bli en bättre människa varje dag, så gör han det också, och jag tvekar inte att vi kommer att förverkliga alla våra drömmar och att skaffa oss en vacker och lycklig familj här i Sverige. Vår kärlek är vår styrka, och att skörda dess frukter är vårt öde. Det är ett nytt kapitel som börjar för oss alla! Jag älskar mig själv och mitt liv i mitt vackra nya land och jag förlåter mig själv fullständigt för alla mina synder, samt alla som någon gång skadat mig. De har bara gjort mig starkare, till vem jag nu är!

Jag ser fram emot fortsättningen!